Igår va en såndär dag, ni vet när tankarna går på högvarv...
Man tänker så pass mkt så man gör upp en bild av en händelse, som kanske inte ens e sann, även om många pusselbitar pekar på de..
Man tänker, men vågar inte ta upp "problemet" för att en gång för alla få sanningen..
De e väl så att sanningen e de som skrämmer en, ja e rädd för att höra de som kommer att såra mig... Istället gissar ja mig till..
Varför inte ta tjuren vid hornen, ta upp de en gång för alla..?
Ja håller väl de inlåst bara för att ja e så konflikträdd, ja vill inte bråka.. inte tjafsa, bara ha de som de va förut, även om ja vet att de e kört - me tanke på pusselbitarna som sätts ihop till en verklighet som ja inte vill se..
De stora problemet i de här, vet ja e ja själv. men va ska man göra åt de? just nu verkar de ju ändå bara va ja som inte trivs me hur de e nu.. så varför ta upp nånting som jag kanske bara har inbillat mig..? De känns nästan som att i vilket fall som helst så kommer nån fara illa av de, så då kan de väl lika väl va ja.. o då kanske de e bättre att strunta i saken..
Fast egentligen.. du får ju göra som du vill, ja borde inte lägga mig i de, för de som var finns inte längre...
Tillbaka finns aldrig någon väg, allting rör sig ohjälpligt framåt. Ingenting kan göras ogjort. Men man kan ju faktiskt leva med det på olika sätt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Har du något på hjärtat? Var god skriv här för att lätta på trycket..